Tyringes anrika historia
Sebasthian Wilnerzon (2009)
|
Jag valde att arbeta om Tyringes historia till det här arbetet med motiveringen ”det har ju aldrig hänt något här ändå, så man kan nog få med allt på två-tre sidor”.
Ack så fel jag hade. Jag bor i Tyringe nu, och har bott i och omkring byn i nästan hela mitt liv, men jag har aldrig riktigt vetat varför byn står där den står eller vad som hänt där förr i världen.
Att arbeta med det här arbetet har knappast lärt mig allt, men det är en början.
Gamla anor De första tecknen på mänsklig närvaro i området där Tyringe står idag är lämningar från järnåldern i bydelen Svärtingstorp, där man bland annat hittat ringrösen, en väldigt ovanlig form av gravrösen från den här tiden, ett röse format som en cirkel med en tom fläck i mitten. Forskarna är osäkra på exakt hur namnet kommit till en gång i tiden. Två huvudteorier existerar; antingen ska byn ha uppkallats efter folket som bodde där, tyringarna, som då skulle vara ättlingar till någon Ture; eller så är byn helt enkelt döpt, som så många andra byar, efter en asagud, i det här fallet guden Tyr. I vilket fall som helst så är namnet ett av socknens äldsta. Det som nu är byn Tyringe var ursprungligen flera olika småbyar, som ursprungligen var en eller ett par gårdar och en kvarn. Många av dessa lever kvar i namn på gator och platser, och även skolor, men byarna är sedan länge sammanväxta i ett enda samhälle. Vedhygge lever kvar i Vedhyggeskolan, en låg- och mellanstadieskola precis utanför Tyringe Centralskola. Vedhyggegården finns inte kvar längre, men på platsen den stod på finns nu skolans grusplan. Tyringemöllan är också borta, där står nu fabriken SVA. Tvärskogsgården har fått ge plats åt ett ridhus, Svärtingstorp har också blivit införlivat som en bydel, likaså Smedstorp. Kollinge bestod av Kollinge gård och dess gamla kvarn, och namnet har antagligen betytt ”den frostlänta platsen”. Även Norregård och Albobygget var småbyar som blev införlivade när Tyringe växte ihop till ett samhälle. Det ursprungliga Tyringe var en småby med fyra gårdar, varav en var en gästgivaregård, ett värdshus. Gästgivaregården låg längs en väg som ända sedan medeltiden bundit samman östra och västra Skåne, en väg som gick från Öresund, över östra Skåneslätten, genom Perstorp, Tyringe och Finja, ut till Kristianstad och vidare till Blekinge. Vägen hade ett stort strategiskt värde, varför man lät bygga två fästningar längs den; Hovdala och Mölleröd, båda runt Finjasjöns strand. Gästgivaregården var allmänt känd som ett bråkmakarnas tillhåll och ända in på 1900-talet var man på natten tvungen att ta av bjällrorna på hästvagnen när man passerade, om man ville slippa bli överfallen av de som bodde i stugor runt gården. Krig och fejder Tyringe ligger som bekant i Göinge, ett av regionens mest krigshärjade områden, där nästan alla svensk-danska krig utspelat sig helt eller delvis, inklusive snapphaneupproren. I själva Tyringe utspelade sig dock inga större krigshändelser förrän under snapphanetiden, 1676-79. Skåne, Blekinge och Halland hade förlorats till Sverige i freden 1658, och när danskarna nu försökte återerövra sina förlorade marker var det många skåningar som stödde danskarna, som de sa behandlade dem bättre än svenskarna, och förde ett gerillakrig mot den svenska armén. Före krigets utbrott hade den svenska armén tvingat skåningarna att svära sin trohet till den svenska kronan, men när kriget väl bröt ut var det många i Tyringe och socknen som struntade i detta avtal och stred som snapphanar i alla fall. År 1677 brändes större delen av Finja socken till grunden och majoriteten av befolkningen slaktades som ett led i fältherrarna Aschebergs och Hummerhjelms utrotningskrig mot snapphanarna i området. Detta var andra gången i socknens historia som nästan hela befolkningen dött, den första gången var under pesten 1602. Under stora delar av 1800-talet utspelade sig Socknarnas Krig, med Tyringes Gästgivaregård som primärt slagfält. Socknarnas Krig var ett krig mellan Finja och Torups socken som utspelade sig varje söndag efter kyrkomötet, då den ena byns karlar och unga män begav sig till den andra socknen för att slåss. Ofta möttes trupperna halvvägs, utanför Tyringes gästgivaregård. Varannan vecka stack finjaborna till Torup, och vice versa. Senare i krigets skede kom även många kvinnor med i kriget när de hjälpte till att slå ner grannsocknens anfallande män. På senare år har relationerna mellan socknarna dock blivit aningen fredligare. Kvinnoöverskott och Tyringe Kommun 
Tyringe och de omgärdande småbyarna var en del av Finja socken och fram till 1952 var de olika byarna olika kommuner; Tyringe, Finja, Matteröd m.fl. Socknens befolkning ökade sakta men säkert,
från 574 år 1749 till 1708 år 1900. Enbart Tyringe hade 25 invånare år 1750. När socknen sedan fick allt fler fabriker ökade folkmängden allt snabbare, upp till 6265 invånare år 1980. År 2005 hade
Tyringe som by runt 4600 invånare, en ständigt växande siffra, och trots att den har fler invånare än vissa städer, som Simrishamn, klassas den fortfarande som by. Värt att notera är också att socknen
haft ett konstant kvinnoöverskott ända sedan folkräkningarnas början. På 1700-talet kunde kvinnorna vara så mycket som 20-25% fler än männen. Inte förrän på 1970-talet kom männen äntligen ikapp och fick
ett litet överskott gentemot kvinnorna.
1952 ritades kommunkartorna runtom i landet om och Tyringe slogs ihop med kommunerna Finja, Matteröd, Västra Torup och Hörja till Tyringes storkommun, och blev då Skånes till ytan största kommun. 1974 övertog Hässleholms kommun den titeln då Tyringe kommun m.fl. uppgick i Hässleholms storkommun. Enskifte och industrialisering 
Det var när järnvägen drogs genom Tyringe år 1875 som samhället började växa på allvar. Att Tyringe dessutom fick en egen station gjorde det lättare att ta sig till och från byn.
Fram till att industrierna drog igång på allvar så var stora delar av Tyringe odlad mark, mark man senare byggde fabriker och tomter på, men redan år 1818 påbörjades processen med enskifte i
Finja socken, och därigenom också Tyringe. Byarna sprängdes, bildligt talat, och husen låg nu spridda, med åkrar emellan sig. Det här var nio år innan lagen 1827 tvingade alla byar att byta till
enskiftessystemet om så bara en bonde i byn tyckte att de skulle göra det.
År 1911 byggs Tyringe vattenverk på initiativ av Frithiof Lindskog och August Bergman. Året därpå slås ett elektricitetsverk upp och förser byn med ljus. Detta projekt drevs av Frithiof Lindskog och hans gode vän Carl E. Björk. De båda var sedan länge goda vänner och hade nyligen återvänt från sin utbildning i USA med hypermoderna tekniker till sina nya fabriker i byn. Tillsammans med Nils Andersson hade de startat Skandinaviska Verktygsfabriken, SVA, år 1896, ett företag som fortfarande finns och producerar verktyg. Vattenverkets andre grundare, August Bergman, hade 1909 startat Skandinaviska Chuckfabriken, som även den fortfarande finns kvar. Tyringes allra första fabrik var dock det som nu bara kallas ”Korsvirkeshuset”, beläget vid Verktygsdammarna. Fabriken var en gammal kvarn och nu användes vattenkraften från Svartevadsbäckens vattenfall till att driva produktionen av trätofflor och träbottnar. Andra fabriker var bland annat en tandborstfabrik, Akuma träindustri, Bergmans chuckfabrik, en stansknivsfabrik, Paulson och Nilsson Verkstadsindustri (numera upptaget i koncernen SwePart), och flera andra verkstadsindustrier. I och med industrikoncentreringen i byn så ökade befolkningen mycket snabbare än tidigare och likaså nybyggandet. Finja var inte längre socknens huvudort. Förutom Hässleholm är Tyringe nuförtiden, ganska överlägset, kommunens största tätort. Sanatoriet 
Avslutningsvis måste jag också nämna Tyringes kanske största landmärke, Sanatoriet (numera mer känt som Kurhotellet), som är en slottsliknande byggnad, grundad av August Bergman,
en av byns industripatriarker, år 1905. Det köptes senare upp av Otto Reimers, som pumpade in pengar i det kapsejsande projektet och fick det på fötter.
Sanatoriet gjorde nu byn känd som en kurort och erbjöd sina gäster många sorters renande bad i sina anläggningar. Förutom bad satsades det också på ren ”ozonrik” luft och friluftsliv,
med vandring i Sanatorieskogen söder om Sanatoriet och en vacker utemiljö på området. Efter baderan under det tidiga 1900-talet har Sanatoriet blivit mer känt som ett konferanshotell
under den tredje direktören, Sten Fasth. Därigenom kom namnet också att bytas ut till Kurhotellet.
Sebasthian Wilnerzon Tyringe 17 sep 2009 Skolarbete, 2:a året på Samhällsvetenskapsprogrammet - Linnéskolan Faktakällor: ”Mina Tyringebilder” av Sven Rosengren ”Tyringe” av Magnus Hermansson & Carl-Johan Rapp Svenska Wikipedia – http://sv.wikipedia.org/wiki/Tyringe Tyringe.nu – http://www.tyringe.nu Hassleholm.se - http://www.hassleholm.se/1073 Lite Tyringe-historik (från gamla hemsidan 1999, äldre Tyringe broschyr) Tyringe - Tyringarnas boplats. Tyringarna - ättlingar efter någon Ture. Samhället har vuxit fram ur en liten by förlagd kring Gästgivaregården och har mycket gamla anor. Byn bestod under 1600-talet av 4 hemman, gårdarna nr 1 Tyringe mölla, nr 2, nr 3 Gästgivaregården och nr 4. Gårdarnas ägare var enligt 1723 års jordebok kronobönder, längre fram på 1700-talet fick de friköp på sina gårdar och blev skattebönder, det fanns dessutom 1 ryttartorp och två gatehus. År 1750 var byns inv.antal 25 personer. 1850 hade inv. antalet stigit till 57 och det fanns 9 gatehus. 1875 blev järnvägen mellan Helsingborg-Hässleholm klar och bebyggelsen drogs ner kring järnvägen. Tyringe blev som kurort mycket berömt redan i början på 1900-talet genom tillkomsten av Tyringe sanatorium och badanstalt samt flera andra hotell, pensionat och vilohem. Detta och metallindustrins starka frammarsch satte fart på utvecklingen och år 1928 blev Tyringe municipalsamhälle. År 1952 blev Tyringe centralort i storkommunen för att 1974 införlivas med Hässleholms kommun. |
